Ett tillfälligt socialt handikapp

Vilka utmaningar och möjligheter möter man när man flyttar till ett annat land, med annorlunda språk och kultur? Sabina skriver om detta angelägna ämne i sitt reportage.

Vägen till välbefinnande är lång när man flyttar till ett annat land. Ibland kan den tyckas verkligen tung. Kanske är fullständig integration omöjlig? Går det att behålla sig själv och samtidigt trivas med alla som man träffar som en invandrare? Jag pratar med Magdalena Biel, kvinnan som bor i Sverige sedan fjorton år.

Snön knarrar under mina fötter när jag går förbi hennes två svenska bilar och går in till hennes hus, som ser ut som ett vanligt skandinaviskt boende. Jag har många frågor om språket. Hon som flyttade till Sverige för fjorton år sedan vet vad det betyder att lära sig svenska från början till denna nivå som hon har nu. Magdalena hälsar på mig och då ringer hennes mobiltelefon. Hon pratar svenska flytande och utan några svårigheter. Jag undrar om hon förstår allt som hörs.

- Ja, nästan allt. Jag har ett problem när fulla människor pratar eller de som är sjuka och har talsvårigheter. Då måste jag nästan gissa, säger hon och låter mig välja på ett polskt te eller ett svenskt kaffe. 

Magdalena Biel har flyttat hit som kärlekinvandrare. Hennes man är också polack men hade bott här med sin familj. Människor som flyttar till Sverige kan inte alls detta språket. De kan inte läsa några tidningsrubriker och inte heller etiketter i affären. Det går inte att prata med andra, och ha den grundläggande sociala kontakt som i sitt hemland. Magdalena berättar att hon trivdes från början trots detta. Det nya landet var vackert och den första tidsperioden behandlade hon som en semester. Senare saknade hon dock inte bara kompisar och vänner utan också den status som hon hade i sitt hemland. Där kunde man något, och utbildningen var giltig. Då började Magdalena SFI och senare Komvux, men det var inte tillräckligt. 

- Man känner sig plötsligt som ett barn, fast man är vuxen, man blir behandlad som ett barn. De pratar långsamt fast jag fattar. Jag kan inte bygga en vänskap därför att det baseras på kommunikation. Man kan inte ha relation utan reellt samtal, utan språket. Man är liksom handikappad. Det är faktiskt något slag av socialt handikapp. 

 Hon ler mot mig och förstår att jag känner mig så ibland. Jag ser den varma glimten i hennes gröna ögon. 

Vi pratar om identiteten som ju är beroende av andra människor. Det är de som säger vem du är. De bedömer dig, berömmer, bekräftar det som du upplever. Man ser faktiskt livet genom andra människors ögon. När man flyttar till ett annat land funderar man kring den egna identiteten. I mitt hemland var jag pratsamt och modig. Plötsligt var det inte längre så. Jag undrar: “Är det jag som brukade vara så glad och hjälpsam?”, därför att nu är jag tyst och blyg. Tidigare tyckte jag om säga min åsikt men i Sverige föredrar jag att tiga och inte göra några fel. Det gäller också social status. I Polen var jag en utbildad, vuxen person med ett rikt och felfritt språk. I det nya landet är jag tvingad att säga inte det som jag tänker, utan bara det som jag kan säga på svenska. 

- Men det försvinner, tröstar mig Magdalena och tilllägger att hon nu känner sig som hemma i Sverige.

Att byta land och behålla mitt eget “jag”, och inte förändra sig? Det är omöjligt. Man tittar på andra saker, människor tänker lite annorlunda, några ärenden är gjorda på annat sätt. Då kommer förändringar i huvudet. Betyder det att man förlorar någonting av sin identitet eller vinner man erfarenhet, nya perspektiv?

 Magdalena berättar att hon känner sig som svensk när hon är i Polen och som polack när hon bor i Sverige. I sitt hus bevarar hon polska traditioner men introducerar också de svenska. Samtidigt känner hon när hon kommer till sitt hemland sig mer som en turist än som en av dem. Några beteenden eller tankesätt börjar irritera, eftersom hon nu tänker lite annorlunda.

Kanske går det inte att älska två män men hon är säker att det går bra med kärlek till två olika länder. Det stör inte att hon ser fördelar och nackdelar i båda.

- Jag har mycket respekt för mitt hemland. Det är ungefär som min biologiska mamma fast jag har blivit uppfostrad av en adoptivmamma. Där är mina grundläggande värderingar men i Sverige finns mitt hem, förklarar Magdalena. 

Vi tystnar en stund och funderar lite. Doften av mitt polska te blandar sig med hennes svenska kaffe. Det är precis som vår kultur, tänker jag och märker att hennes möbler är ifrån ett polskt bolag. Där är möblerna billigare. Det ger mig en ny tanke - kanske man kan välja från båda kulturer det som är bäst, mest värdefullt, och jag menar inte bara om saker?

Magdalena arbetar som sjuksköterska på sjukhuset och hennes erfarenhet hjälper henne att förstå de andra. På infektionsavdelningen hamnar olika människor från olika länder. Många av dem kan inte svenska eller engelska. Hon kan prata med dem som om det gällde henne själv för några år sedan. Utan jobbet finns det för henne också tjänstgöring som lovsångsteamsledare i Pingstkyrkan. Där finns inte heller några kulturbarriärer som skulle förhindra för någon att göra någonting bra. De som är lite udda, inte riktig rätt, kan känna sig välkomna i kyrkan.  

- Jag behöver inte anstränga mig för att vara något annat än jag är. Det gäller inte bara i kyrkan, det gäller i hela livet. Jag är säkert annorlunda jämfört med innan, från början. Men nu bryr jag mig inte längre om jag gör fel och jag kan bjuda på mig själv lite. Jag kan också skratta åt mig själv ihop med andra, så det gör mig inte ledsen, tillägger Magdalena. 

Hon tycker att det är bra att acceptera att man inte pratar som svenskar. Det blir aldrig så. Men de som kommer till exempel från Skåne pratar också lite annorlunda, de flyttar hit och känner sig inte dåliga för det. De har en annan dialekt och det har hon också. Är det en sämre dialekt? Den retoriska frågan hör jag i mina öron ganska länge.

Tiden går och jag kommer att förstå att tiden som jag upplever nu bara är tillfällig. Jag är nybörjare i Sverige, hon bor här sedan fjorton år och hennes utseende är inte annorlunda än sina grannars. Hon har lyckats och har även svensk “villa, bil och hund”. Magdalenas silhuett är frisk och slank, ansiktet är ljus ifrån leendet. Jag tittar på bokhyllan som står bredvid och ser att det finns både polska och svenska böcker på den. Min humanistutbildning leder mig att fråga om språket en gång till. Det är ju fakta att man tänker mest med ord. Det går inte att beskriva någonting om jag inte kan benämna det. Så om jag kan inte kan prata om något, så finns det inte. Om jag tänker på polska kan jag beskriva det på ett speciellt sätt, med till exempel några olika ord. Det händer att jag inte kan översätta dem eftersom på svenska finns det bara ett ord som beskriver mina några ord på polska. Jag känner mig då bestulen på någonting som ju existerar. 

Magdalena säger med bestämdhet att det är tvärtom också:

-Se det på ett annat sätt! Nytt språk öppnar för nya rikedomar. Du börjar upptäcka några uttryck som du inte hade någon aning om.

Plötsligt öppnar sig dörrarna och in kommer Magdalenas dotter. Olivia ser mig och börjar berätta om skolan på polska. Hon är glad och pratsam och märker inte att hon mellan yttranden ändrar språket. Magdalena ser mitt leende och säger:

- Det gör jag ofta också. Men bara med dem som kan båda språken. Jag gissar att du aldrig kommer att göra så?

- Kanske... svarar jag och försätter på polska: Jag har sett att du har jättesnygga byxor. Ska vi handla lite tillsammans? Jag har “brist” på jeans - jag säger “brist” på svenska och ler. Magdalena förstår att jag har förstått helt vad hon menar och skriker:

- Så är vi hemma i Sverige! Och vi skrattar tillsammans.

Sabina Hnat