Människan i fokus

Många som studerar på vuxenutbildningen har som mål att arbeta inom omvårdnad. Därför passar det bra att Moufida skriver om en person som har förverkligat sin dröm att arbeta som sjuksköterska.

Sofia är en kvinna som sedan unga år drömt om ett yrke där man ger stöd och hjälp till äldre människor samt personer med funktionshinder. Omvårdnad innebär att sköta eller tar hand om en person som inte klarar sig själv. Det kan vara allt från en så enkel sak som en matsituation till medicinering.

Sofia började sin yrkeskarriär i vikariatpoolen. Då jobbade hon över hela Borås stad .Nu har hon validerat sin erfarenhet och har en fast tjänst i stadsdel Öster, vilket innebär Hulta och Trandared.

Hon jobbar natt på en korttidsenhet med inriktning rehabilitering och trivs bra med det. Sofia tycker det är ett utvecklande, stimulerande och roligt yrke. Hon kan verkligen rekommendera yrket som undersköterska.
Det bästa är alla möten med patienterna.

-ibland får man ta det som en utmaning, alla människor är egna individer, man måste vara lyhörd och arbeta professionellt.

Hon menar att de flesta är väldigt sjuka, och hur man hanterar detta är olika från person till person.

-Nu planeras det att 5 av 22 platser skall vara till palliativ vård, säger Sofia med lugn blick. Detta innebär 5 platser till människor som är i livets slutskede.

-Detta är människor som ska ha det så bra som möjligt, den sista tiden de har kvar att leva. Dom ska vara smärtfria och ha högsta möjliga lugn och ro i kropp och själ. Det är vår uppgift att se till att dom får den harmonin dom behöver.

Detta ser Sofia som en utmaning. Hon ser inte döden som något ont när det handlar om sjuka människor, snarare som en lättnad för den sjuka, att slippa smärtan och plågorna.

-Det är inte bara fördelar med jobbet som undersköterska, säger Sofia till slut. Det sliter väldigt på rygg, axlar och knän plus att det är dåligt betalt. Det hade också varit bra med fler män i denna yrkeskategori. Många äldre lyser också upp på ett annat sätt när de ser en ung manlig undersköterska.

Sofia avslutar med tre ord som du behöver ha med dig som undersköterska:

-Lyhördhet, respekt samt integritet.

Moufida  Jday            Borås 2013-02-22

Den första fjällvandringen

Många associerar semester med sol och bad, men det finns personer som väljer en mer äventyrlig inriktning. Följande reportage, där en av lärarna på skolan har intervjuts, visar på ett sådant exempel.

Stina  har fortfarande kvar sina känslor från sin första fjällvandring. Den vackra naturen och de stora renarna som hon ser för första gången. Hon tycker att det är en stor skillnad mellan naturen och Göteborgs stora centrum. Hon ser allt fram för sig nu.

Efter engelskalektionen tar Stina upp sina böcker och läger i en korg som hon alltid bär, och ser på mig med ett vänligt leende när hon uttalar orden. Hon är 49 år och bor i litet samhälle mellan Borås och Göteborg nu för tiden. Stina lever som hon själv formulerar det ”med familjen villa, katter och bil” som en vanlig Svensson.

Vi sitter i tysta klassrummet vid elevbänkarna mitt emot varandra efter en lång engelskalektion. Stina vill gärna berätta om sin första fjällvandring.

-  Det var första gången när jag hade träffat min man. Det blev vår första semester tillsammans här i Sverige, när vi åkte till Norrland. Vi tog med oss tält, sovsäckar, mat och några flaskor. Vi packade ryggsäcken och vi hade planerat för fem dygn. Vi sov i naturen på nätterna och på dagarna vandrade vi i fjällen. Vi mötte inte något folk och vi var ensamma under hela vår semester.

Stina tycker att det är skönt när man går ut i naturen. Stina har ett bra minne och hon vill gärna fortsätta att berätta om sin resa som hon gjorde den första gången.  

 

-   En tidig morgon när jag vaknade och öppnade tältet, stod många renar utanför och plötsligt glor en ren på mig.

Stina börjar skratta när hon berättar om händelsen. Hon tar ett djupt andetag. Stina försätter att berätta om frihetskänslorna, tystnaden och den vackra naturen.

 

-  Vi kunde dricka vatten från bäckar och vattnet var så gött och man ville dricka hela tiden. Där fanns mycket svamp också och vi kunde plocka hur mycket som helst, säger hon med sin härliga göteborgska.

Stina vill gärna åka utomlands också men hon säger att det är tråkigt att lämna sina katter ensamma hemma.

-    Vi åker gärna till fjällen varje sommar. Jag vill gärna vandra i andra länder också men jag tänker på mina katter som inte kan följa med. Jag tycker om att vara med dem när vi är på semester.

Stina ser slutligen fördelar för hennes hälsa med att semestra i fjällen.

-Jag tycker att en bra semester för mig på grund av jag för motionera också.

Ett tillfälligt socialt handikapp

Vilka utmaningar och möjligheter möter man när man flyttar till ett annat land, med annorlunda språk och kultur? Sabina skriver om detta angelägna ämne i sitt reportage.

Vägen till välbefinnande är lång när man flyttar till ett annat land. Ibland kan den tyckas verkligen tung. Kanske är fullständig integration omöjlig? Går det att behålla sig själv och samtidigt trivas med alla som man träffar som en invandrare? Jag pratar med Magdalena Biel, kvinnan som bor i Sverige sedan fjorton år.

Snön knarrar under mina fötter när jag går förbi hennes två svenska bilar och går in till hennes hus, som ser ut som ett vanligt skandinaviskt boende. Jag har många frågor om språket. Hon som flyttade till Sverige för fjorton år sedan vet vad det betyder att lära sig svenska från början till denna nivå som hon har nu. Magdalena hälsar på mig och då ringer hennes mobiltelefon. Hon pratar svenska flytande och utan några svårigheter. Jag undrar om hon förstår allt som hörs.

- Ja, nästan allt. Jag har ett problem när fulla människor pratar eller de som är sjuka och har talsvårigheter. Då måste jag nästan gissa, säger hon och låter mig välja på ett polskt te eller ett svenskt kaffe. 

Magdalena Biel har flyttat hit som kärlekinvandrare. Hennes man är också polack men hade bott här med sin familj. Människor som flyttar till Sverige kan inte alls detta språket. De kan inte läsa några tidningsrubriker och inte heller etiketter i affären. Det går inte att prata med andra, och ha den grundläggande sociala kontakt som i sitt hemland. Magdalena berättar att hon trivdes från början trots detta. Det nya landet var vackert och den första tidsperioden behandlade hon som en semester. Senare saknade hon dock inte bara kompisar och vänner utan också den status som hon hade i sitt hemland. Där kunde man något, och utbildningen var giltig. Då började Magdalena SFI och senare Komvux, men det var inte tillräckligt. 

- Man känner sig plötsligt som ett barn, fast man är vuxen, man blir behandlad som ett barn. De pratar långsamt fast jag fattar. Jag kan inte bygga en vänskap därför att det baseras på kommunikation. Man kan inte ha relation utan reellt samtal, utan språket. Man är liksom handikappad. Det är faktiskt något slag av socialt handikapp. 

 Hon ler mot mig och förstår att jag känner mig så ibland. Jag ser den varma glimten i hennes gröna ögon. 

Vi pratar om identiteten som ju är beroende av andra människor. Det är de som säger vem du är. De bedömer dig, berömmer, bekräftar det som du upplever. Man ser faktiskt livet genom andra människors ögon. När man flyttar till ett annat land funderar man kring den egna identiteten. I mitt hemland var jag pratsamt och modig. Plötsligt var det inte längre så. Jag undrar: “Är det jag som brukade vara så glad och hjälpsam?”, därför att nu är jag tyst och blyg. Tidigare tyckte jag om säga min åsikt men i Sverige föredrar jag att tiga och inte göra några fel. Det gäller också social status. I Polen var jag en utbildad, vuxen person med ett rikt och felfritt språk. I det nya landet är jag tvingad att säga inte det som jag tänker, utan bara det som jag kan säga på svenska. 

- Men det försvinner, tröstar mig Magdalena och tilllägger att hon nu känner sig som hemma i Sverige.

Att byta land och behålla mitt eget “jag”, och inte förändra sig? Det är omöjligt. Man tittar på andra saker, människor tänker lite annorlunda, några ärenden är gjorda på annat sätt. Då kommer förändringar i huvudet. Betyder det att man förlorar någonting av sin identitet eller vinner man erfarenhet, nya perspektiv?

 Magdalena berättar att hon känner sig som svensk när hon är i Polen och som polack när hon bor i Sverige. I sitt hus bevarar hon polska traditioner men introducerar också de svenska. Samtidigt känner hon när hon kommer till sitt hemland sig mer som en turist än som en av dem. Några beteenden eller tankesätt börjar irritera, eftersom hon nu tänker lite annorlunda.

Kanske går det inte att älska två män men hon är säker att det går bra med kärlek till två olika länder. Det stör inte att hon ser fördelar och nackdelar i båda.

- Jag har mycket respekt för mitt hemland. Det är ungefär som min biologiska mamma fast jag har blivit uppfostrad av en adoptivmamma. Där är mina grundläggande värderingar men i Sverige finns mitt hem, förklarar Magdalena. 

Vi tystnar en stund och funderar lite. Doften av mitt polska te blandar sig med hennes svenska kaffe. Det är precis som vår kultur, tänker jag och märker att hennes möbler är ifrån ett polskt bolag. Där är möblerna billigare. Det ger mig en ny tanke - kanske man kan välja från båda kulturer det som är bäst, mest värdefullt, och jag menar inte bara om saker?

Magdalena arbetar som sjuksköterska på sjukhuset och hennes erfarenhet hjälper henne att förstå de andra. På infektionsavdelningen hamnar olika människor från olika länder. Många av dem kan inte svenska eller engelska. Hon kan prata med dem som om det gällde henne själv för några år sedan. Utan jobbet finns det för henne också tjänstgöring som lovsångsteamsledare i Pingstkyrkan. Där finns inte heller några kulturbarriärer som skulle förhindra för någon att göra någonting bra. De som är lite udda, inte riktig rätt, kan känna sig välkomna i kyrkan.  

- Jag behöver inte anstränga mig för att vara något annat än jag är. Det gäller inte bara i kyrkan, det gäller i hela livet. Jag är säkert annorlunda jämfört med innan, från början. Men nu bryr jag mig inte längre om jag gör fel och jag kan bjuda på mig själv lite. Jag kan också skratta åt mig själv ihop med andra, så det gör mig inte ledsen, tillägger Magdalena. 

Hon tycker att det är bra att acceptera att man inte pratar som svenskar. Det blir aldrig så. Men de som kommer till exempel från Skåne pratar också lite annorlunda, de flyttar hit och känner sig inte dåliga för det. De har en annan dialekt och det har hon också. Är det en sämre dialekt? Den retoriska frågan hör jag i mina öron ganska länge.

Tiden går och jag kommer att förstå att tiden som jag upplever nu bara är tillfällig. Jag är nybörjare i Sverige, hon bor här sedan fjorton år och hennes utseende är inte annorlunda än sina grannars. Hon har lyckats och har även svensk “villa, bil och hund”. Magdalenas silhuett är frisk och slank, ansiktet är ljus ifrån leendet. Jag tittar på bokhyllan som står bredvid och ser att det finns både polska och svenska böcker på den. Min humanistutbildning leder mig att fråga om språket en gång till. Det är ju fakta att man tänker mest med ord. Det går inte att beskriva någonting om jag inte kan benämna det. Så om jag kan inte kan prata om något, så finns det inte. Om jag tänker på polska kan jag beskriva det på ett speciellt sätt, med till exempel några olika ord. Det händer att jag inte kan översätta dem eftersom på svenska finns det bara ett ord som beskriver mina några ord på polska. Jag känner mig då bestulen på någonting som ju existerar. 

Magdalena säger med bestämdhet att det är tvärtom också:

-Se det på ett annat sätt! Nytt språk öppnar för nya rikedomar. Du börjar upptäcka några uttryck som du inte hade någon aning om.

Plötsligt öppnar sig dörrarna och in kommer Magdalenas dotter. Olivia ser mig och börjar berätta om skolan på polska. Hon är glad och pratsam och märker inte att hon mellan yttranden ändrar språket. Magdalena ser mitt leende och säger:

- Det gör jag ofta också. Men bara med dem som kan båda språken. Jag gissar att du aldrig kommer att göra så?

- Kanske... svarar jag och försätter på polska: Jag har sett att du har jättesnygga byxor. Ska vi handla lite tillsammans? Jag har “brist” på jeans - jag säger “brist” på svenska och ler. Magdalena förstår att jag har förstått helt vad hon menar och skriker:

- Så är vi hemma i Sverige! Och vi skrattar tillsammans.

Sabina Hnat

Vi har fått konkurrens!

Nu har vår parallellklass startat sin egen blogg, och även där står reportage i fokus. Läs gärna och kommentera.